Om disk...

Jaha. Vår diskmaskin har gett upp. Lagom när alla pengar behövs till utbyggnaden på huset. Lägligt. Har visserligen velat ha en ny, men kanske inte riktigt just nu. 

De påstår att det ska vara avkopplande och meditativt att handdiska, att det ska vara bra emot reumatism... Sen att vårt kök är byggd med pluttliten diskho, ingen diskbänk och minimimimal avrinningsyta är väl allt annat än meditativt. Å andra sidan blir jag en hejare på att stapla, det är ju rätt kul att se hur högt man kan bygga innan det välter. Förstår Dotter och Lillasysters nöje i klossbyggandet bara det att det känns som om min insats i spelet är något högre än några Brioklossar... 

Kaktusar!

Något litet virkat måste man väl visa upp här ibland också! Mönster kommer från boken Virka roliga amigurumis, men den långa har jag gjort lite smalare och många varv högre såklart. Perfekta att ställa i ett hörn där man ändå jämt glömmer att vattna!

Ser du att kaktusarna står på ett rävspel? Det intressanta i kråksången är att när jag ville köpa spelet fick jag uppge om jag ville ha det till en flicka eller en pojke. Tydligen var flickvarianten rosa med prinsessor på. Talade om att jag ville ha det blå till min dotter och fick en liten undrande blick.

Ja, på riktigt.

Nej, jag ifrågasatte inte butiksinnehavarens konservativa inställning och bojkottade butiken.

Jo, nu i efterhand känner jag att jag skulle ha velat göra det.

Sugen på mer stereotyp inredning för barn så kan du ju kolla in här: www.kidsconcept.se
Och ja, de har mycket fint. Men jag tror inte det ursäktar den rosaklädda flickan på de rosa sidorna med tema rosor och prinsessor och den blåklädda pojktuffingen på de blå sidorna med tema bilar och tåg. I Sverige. Från ett svenskt företag. 2013. Suck.

Om gult...

Dotter älskar gult. Ända sedan kanoten fångade hennes öga vid åtta månaders ålder har hon ju varit fast. Rosa har långsamt gjort entré i hennes liv (till mammans stora fasa) men gult ligger orubbligt kvar på plats nr 1. Lyckliga jag hittade ett underbart gult tyg på en av mina favoritbloggar, men självklart var det ett lakan från 70-talet. Suck. Så är det alltid. Undrar varför jag ur designsynpunkt föddes sådär 40 år försent och undrar ifall jag hade tyckt att 70-talet hade varit lika vackert ifall jag hade levt då. Lånar bilden från http://sannaochsania.blogspot.se/

Nåväl. Vi hittade en sida som jag aldrig hör talas om som säljer klockor. Av sisådär hundra olika varianter så valde Dotter ut denna till Lillasysters rum. Får se om jag vågar beställa en och i sådana fall blir det spännande att se om det verkligen kommer en klocka... Har någon annan som beställt från www.zazzle.se så får ni gärna berätta ifall det gick bra eller ej.

Morgon hos oss!

Dotter har stängt in sig gråtandes i tvättstugan. Tydligen var flingorna redan var framtagna när hon vaknade. Rutinerna på ändan, det var ju hennes morgonbestyr!

Maken ligger på alla fyra nedanför trappen med pannan ner i marken och håller sig om foten, man kan missa sista trappsteget. Ja, och slå i tårna sisådär tre gånger om dagen. (Har en teori om att han är för lång och att signalerna till fötterna går lite för långsamt...)

Lillasyster försöker tappert lära sig vad man kan hålla sig i när man vill gå och vad som helt enkelt inte funkar. Lådor funkar inte. Inte heller hundar. Eller sladdar. Mamman blir så upprörd när man försöker bita i dem dessutom... Men oj, vad det kliar och jämrans tand som varit NÄSTAN ute i två veckor nu...

Jag torkar balsamet ur mitt högra öra (varför hamnar det alltid just där) och gör mig redo. Heldagsshopping med min lilla mamma. Precis vad jag behöver efter den här morgonen!

Brev

Vi fick ett brev med bilder på vårt fadderbarn i Uganda. Tre år gammal har hon blivit, precis som Dotter. Jag visade bilderna för Dotter, både på bara fadderbarnet och bilder ifrån hennes förskola där barnen lekte. Jag hade väntat mig frågor om bilderna. Kanske om varför de inte ser ut som vi, om varför deras leksaker inte var som våra. Dotter begrundade bilderna länge länge, sedan sade hon: Vilken fin gul klänning den flickan har!

Vi kanske gör saker krångligare än vad de är ibland. Med våra vuxna värderingar.

(Dockan kommer från Krabat)




Och du, här kan du bli fadder så att du också kan få brev från till exempel Uganda, ifall du inte redan är det...

Luft i mina lungor!

En sover i vagnen, en jobbar i arbetsrummet, en är lämnad till mormor och morfar. Jag och de två promenadsugna kvar. Gick en sväng, den skulle inte bli så lång, jag var ju inte klädd för promenad, och framförallt inte så tidigt.

Efter några meter så kände jag luften fylla hela mig. Klar frisk luft, lite kylig och solen som långsamt steg upp. Underbart. Vi hittade ett stort fält att springa av oss på. Leka och hoppa och busa, jag och hundarna.

Efter två veckor instängd med sjuka och griniga barn så var det precis vad jag behövde. Nu orkar jag igen. Hur länge som helst. Tills nästa gång jag behöver gå ut och andas lite.

Och du... det som göms i snö...

"Årets" sista...

Har så (äntligen) gett bort 2012 års sista julklapp.

På grund av diverse bebisar som roade sig med att vara sjuka så blev det julklapp och välbehövligt soffhäng med Klaran alldeles nu. Med bara Klaran (ska tilläggas). Inte några barn och bebisar utan sådär som det ska vara när man kan prata om allt och inget utan att bli distraherade.

Tror man behöver den stunden ibland, i alla fall med de där vännerna man hade innan man fick barn. När man bara kan vara som förut, även om man kanske inte längre är det...

Nåväl, hade virkat en boll till hennes lillkille (mönster finns här) och jag och mina virknålar fick en efterlängtad present! Nu ska de bara leta sig fram ifrån husets alla hörn och hamna här i så småningom!

Gott nytt år, 2013!

Löften ska ges, nystarter påbörjas. Mentala förberedelser, mantran och uppoffringar.
Nä, det mesta kommer inte hålla i längden, men visst är det härligt hur mycket ny energi som ett nytt år ger i vårt avlånga land. Om vi alla går ner något kilo, dricker lite mindre, röker lite mindre, är lite trevligare och gladare, tar hand om sina bekymmer och problem på ett eller annat sätt så gör det ju en ganska stor skillnad, eller hur!?

Kanske kan små parvlar, såsom dessa nyårsfirarna, få en lite bättre värld, om än på sikt... Och medan jag väntar på effekten så ska jag nu ta och sticka lite :)

Lilla Martha

Dotter vet vart ifrån hon fått sitt andranamn, ändå är det lite mysigt att fråga.  
"Mamma, vad heter din mormor?"  
"Hon hette ju Martha" säger jag då.  
"Mmmm, precis som jag gör" säger Dotter och myser...

Så får jag berätta igen att min mormor ju inte längre finns.
Lite ledsen på rösten och Dotter försöker trösta mig.  
"Men vi kan ju ringa till gammelmormor!"
Hon tar fram sin leksakstelefon och slår in ett nummer. Väntar lite och så 
"Hej! Heter du Matta precis som jag gör, mmm... okej... ja... Hej då då!"
Ett stort leende och så säger hon 
"Mamma, det var din mormor Matta i telefon"

Stor våg av saknad far över mig, liten religiös tanke om att min kära mormor faktiskt svarade, men mest underbart att barn saknar begränsningar.

För nog går det att ringa på telefonlinan upp till himlen.

I alla fall om man är (snart) tre år gammal, och vill göra sin mamma glad.

Färgträsket

Har fastnat i valet och kvalet bland garnfärger som finns och inte finns att köpa. Har nu gjort kuddar i petrol, brun och lila, och så var det tänkt att det skulle vara en rosa-lila för att binda ihop det hela. Det är bara det att just den nyansen jag tänkt inte går att hitta i mina två garnaffärer... På internet är det väldigt svårt att se hur färger ser ut.

Sen är det det där med att man har en vision och en tanke när man sitter i sin soffa, och så kommer man till garnaffären. Garnerna kastar sig över en i ett ljus som man aldrig någonsin har hemma. Hur tusan ska man kunna se hur det sedan blir där hemma?!

Funderar även på om jag valt rätt färger till att börja med. Vilka färger vill jag ha i mitt vardagsrum? Så dags att tänka på det nu... Har så länge beställt en färgkarta.

Om glömska...

Två viktiga saker denna vecka: Dotters tandläkartid och Lillasysters tid på BVC. Började veckan med att missa den första. Ju mer tid och mindre viktiga saker jag har inbokade desto mer glömmer jag. Borde ju i logikens namn vara tvärt om. Men icke. Målet för veckan: Komma ihåg BVC-tiden på torsdag. Belöningen: Få åka på underbart dop på lördag. Ska då komma ihåg att ta med mig paketet. Ska skriva små lappar överallt där det står: PAKETET!!!!! Om ni undrar så har jag glömt doppresenter förut. Till just den familjen, och födelsedagspresenter. Tja, kan även skryta med att jag glömt ta med en bröllopspresent en gång. Suck. Funderar på om man kan ha ett fack i bilen för paket och kanske lägga i dem där på en gång när man köper dem. På det sättet skulle ju alla vara med på en gång. Och bilen skulle nu mera vara överfull med julklappar. I god tid är jag. Mycket god tid. Men glömsk. Fruktansvärt glömsk. Undrar om kaffe kan få fart på hjärnan. Ska prova nu.

Om husletarsyndromet och skavsår

Kan få lite ont i magen av allt jag vill hinna med. De här (förbaskade) soffkuddarna tar ju två veckor var att göra, och det är ju lika bra att göra det antal jag tänkt innan jag går vidare med nästa projekt. Så vill jag sticka koftor, till mig och till mina två tjejer, och en mössa åt dem var, en hätta vore ju sött till lillasyster och så finns det massor av underbara vantar som man kan ge sig på. Och raggsockor, glöm inte alla vackra raggsockor man kan sticka...

Alla andra gör så mycket otroligt vackert och jag vill hinna allt de gör (ja, minst). Inser att jag drabbats av husletarsyndromet. Kortfattat: du går på 20 visningar. Ett hus har en vacker veranda, ett har ett underbart kök. Ett har en fin trädgård, ett annat är perfekt planerat med rummen. Ett har en underbar utsikt och ett ligger precis rätt till. Plötsligt vill man ha allt det där. I samma hus. Fast något sådant hus finns ju inte. Man har just drabbats av husletarsyndromet! Ja, fast nu gällande handarbetande då istället...

Har även drabbats av garn-skavsår... Omplåstrad stickar jag vidare på kudde no. 4...

I min hjärna

Del I
Långsamt reducerar jag mig själv tills det tillslut bara finns ett jag kvar i ordet mamma, och sedan målar jag upp det ordet, den rollen så den fyller all den platsen som en gång var jag. Att vara en mamma är då det vackraste och mest speciella som finns, men ändå kan jag ibland undra vart det där andra tog vägen som ju en gång var jag. Min önskan att skapa och forma får nu trängas i ett nystan och en virknål någon timme om kvällen framför ett halvdant program. Och sedan när den verkliga kreativiteten vill komma krypande är hjärnan i tv:n och kroppen snart i säng. Trött, måste sova måste orka den ädlaste av konster, konsten att nöja sig och att räcka till i form av en liten liten mamma.


Del II
Tv står på, datorn ger mig oändliga möjligheter att kolla upp, att bara kolla och att läsa lite om. När ska stunden komma då jag sätter på min musik så den ekar i huset, gör allt det där jag inte gjort på så länge och njuter av energin där i. Jag vill måla, klippa, sy, skriva, allt det där som kräver att tv-n är av och hjärnan är på. Hur får man ork, hur får man tid, hur får man utrymme att vara ensam i en familj där man är varandras liv på det underbara sätt som är vårt? Hur får man plats att vara ensambarn när man varken är ensam eller längre ett barn? Det är svårt att ta sig tid att tänka ut en lösning. Lättare att låta tv-n stå på och kanske bara kolla upp en grej igen...



Del III
Orden flyger ur mig, pennan skulle aldrig hinna med. Jag vill skriva, vränga ord, skapa meningar och formulera mig på ett sätt där mina tankar får en plats i ett dokument och kan påverka en annan människa på ett eller annat sätt. Jag vill skriva ett brev, en artikel eller text, en insändare, reportage eller kanske till och med en uppsats. Jag vill peta i formuleringar i ett textdokument och bygga om dess struktur tills formuleringarna blir som jag tänkt. Jag vill få använda ett akademiskt språk som stänger ute stora delar av människorna i vårt land och skriva för den lilla människan, kanske för barnet på ett enkelt men genuint genialiskt sätt. Jag vill agitera, uppröra, låta mina texter beröra, skriva prosa skriva versmått skriva både stort och smått. Hur ska jag göra när mitt nöje blir att rätta c-uppsatser, skriver oombedda arga brev för andras räkning, alla chanser att få skriva fångar jag desperat. Stackars lilla blogg som ska utstå alla tankar och vara ventilen i mitt liv. Pyyyys. Nu klarar jag mig ett litet tag till.

Nattfunderingar

I natt vaknade jag och funderade på vart de andra 150 centimeterna av sängen var... Flyttade försiktigt iväg sängtjuvarna en liten bit, men det var snart ogjort arbete, då sådana små tenderar att snabbt rulla tillbaks igen. Trångt, minst sagt, men ack så lycklig jag kan vara som har en liten tjej på var sida som sover gott nära nära sin mamma.

Sommarfunderingar

Sommar, semester, ledighet, vila. Man måste ju GÖRA något, man måste ju FÅ NÅGOT GJORT. Man måste UPPLEVA, skaffa sig något ATT BERÄTTA om. I somras gjorde jag... Vad gjorde du i somras? Plötsligt så duger inte vilan, ledigheten, familjetiden, stunden vi har att njuta av varandra. Stunden att vicka på tårna och ligga på en filt i gräset. Jaha, du har inte gjort något i somras....Nä, jag har BARA VARIT HEMMA... Hur många barn har inte svarat så, hur många barn har inte skämts lite över en händelselös sommar.

Jag funderar på när denna ledighet gick från att vara just ledighet till att bli prestationstid. Frågar man barnen närmre har de gjort det mesta som jag anser att en sommar ska innehålla, men det gills ju inte riktigt, för de har ju inte rest och skaffat sig nya erfarenheter som man kan skryta om.

Om någon frågade min dotter vad hon gjort i sommar så önskar jag att hon svarade att hon gjort allt som hör sommaren till. Hon har badat ute i kallt vatten och vågat doppa sig ända till naveln, varit vaken sent på kvällen i mammas knä inlindad i en filt. hon har legat på en filt i gräset och skrattat, sprungit naken genom vattenspridaren, gjort kullerbyttor och gungat, haft picnic och ätit glass, tagit sovmorgon och gått runt i nattlinnet ända till lunch. Och plockat hallon. Färska goda hallon direkt ifrån buskarna. När vi ser tillbaks på vår barndoms sommar, är det inte just det där vi minns?

Föräldraledig!

Idag är dagen här, föräldraledigheten har börjat! Och vilken dag sedan. 23 grader i skuggan och inte ett moln på himlen. Vet inte om jag mest njuter av att det är vackert väder, eller över att slippa klämma mig i anständiga jobbarkläder och svettas runt på jobbet... Har redan hunnit med flera små projekt som sig bör. Gått en mycket långsam promenad med vovvarna, tvättat och hängt tvätt, löst dagens sudoku i soffan i uterummet, skruvat ihop en spjälsäng där det än så länge flyttat in ett lejon...

Det är så spännande det här med graviditeter, det är något som vi inte kan styra över. Precis som en naturkatastrof. Det får bli som det blir, inget vi kan bestämma eller planera runt. Bebisen skulle kunna komma i nästa vecka, eller så kan den dröja till in i juli. Det är inget vi vet. Likväl är det lite spännande att ha dagar som kommer och går som man inte kan planera, för jag vet ju faktiskt inte hur många de blir. Jag gör helt enkelt lagom mycket var dag så jag har lagom mycket kvar ifall dagarna blir många. Min mamma säger att jag skulle göra mig bra som pensionär...

Sista jobbdagen

Idag är den här. Min sista dag på jobbet för 15 månader framöver. Mamma frågade mig vad jag skulle göra med all tid innan bebisen kom. Tror man får tänka så här: Den kan ju komma när som helst, eller om väldigt många många veckor så man ska nog inte tänka att man ska hinna något särskilt. Vila mycket, njuta av vår/sommar, greja med alla bebissakerna som ska göras i ordning. (Det är först när jag jobbat klart som jag får börja göra i ordning till den nya krabaten har vi bestämt...) Kanske läsa en bok, eller putsa lite fönster. Vi får se. Annars får jag bara njuta av dagarna med den här lilla tjejen som sitter på trappen och väntar på att hennes mamma ska komma hem idag.

Sjukdomsveto!

Tja, det är ju 1,5 vecka sedan Dotter fick magsjuka senast, så det var väl på tiden att det kom en ny släng. Vi hann ju med två dar på förskolan denna vecka. Senaste månaden har hon ju varit hela fyra dagar. Maken är inne på vecka fem av hosta med två omgångar feber, halsont och huvudvärk. Jag är åter igång med en förkylning. Nu får det snart räcka. Nu orkar vi inte mer. VETO!!!

...nu börjar hundarna dessutom bli tjocka och lata...

Lördag förmiddag

Jag tittar lite på min bloggstatistik. Igår var det 45 människor inne och läste min blogg under kvällen. Kan inte annat än fundera på vilka alla dessa människor är. Få lämnar en kommentar, och jag får därmed gissa mig till vilka ni är och vad ni tycker om det jag skriver. Känner mig dock lite smickrad över att 45 människor tydligen tycker att det jag skriver är värt att läsa.

Maken är på fototräff. Modig som han var vågade han ansöka till stadens fotoklubb och blev antagen. Sänkte medelåldern rejält, då de flesta i klubben ligger på 50+. Han funderade ett tag på om det skulle kännas konstigt, men ett gemensamt intresse visar sig klassiskt nog kunna överbygga åldersgapet. Sist placerade han sig på plats 8 av drygt 50 i en fototävling, så nu tror jag verkligen att han känner att han kan ha en plats bland alla erfarna hobbyfotografer och en del proffs. Bra för min lilla makes självförtroende!

Jag lovar, nu är det den sista mössan för ett tag... En precis likadan som i påskas, men med några maskor till så den förhoppningsvis inte blir för liten för Dotter innan året är slut.

Onsdagstankar

Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Planen var ju att jobba hela vägen fram till skolungarnas sommarlov, men den planen skulle visst få revideras. Hårda ord från liten bestämd barnmorska och så får jag snällt gå och berätta för chefen att sista dagen blir tisdag före Kristi himmelsfärd. Plötsligt går antalet jobbdagar att räkna på mina händer och fötter och den stora livsförändringen som en bebis och att bli tvåbarnsmamma innebär kom väldigt nära.

Denna vecka har hittills spenderats med lilla sjuklingen och jag kan inte annat än tänka på hur livet blir efter sommaren. Känner mig rätt rastlös av timmar med varmt barn klängande runt halsen på mig i soffhörnet, men trött. Maken tar läggningen i kväll, och jag hade tänkt få en egen stund att virka lite på ett projekt. Efter en ambitiös matlagning hällde jag dock lite kokande olivolja på mig, så jag antar att kvällen får fortsätta spenderas med ena tummen i ett glas med kallvatten. Som sagt; saker blir inte alltid som man tänkt sig. (Men maten blev god.)