Lilla Martha

Dotter vet vart ifrån hon fått sitt andranamn, ändå är det lite mysigt att fråga.  
"Mamma, vad heter din mormor?"  
"Hon hette ju Martha" säger jag då.  
"Mmmm, precis som jag gör" säger Dotter och myser...

Så får jag berätta igen att min mormor ju inte längre finns.
Lite ledsen på rösten och Dotter försöker trösta mig.  
"Men vi kan ju ringa till gammelmormor!"
Hon tar fram sin leksakstelefon och slår in ett nummer. Väntar lite och så 
"Hej! Heter du Matta precis som jag gör, mmm... okej... ja... Hej då då!"
Ett stort leende och så säger hon 
"Mamma, det var din mormor Matta i telefon"

Stor våg av saknad far över mig, liten religiös tanke om att min kära mormor faktiskt svarade, men mest underbart att barn saknar begränsningar.

För nog går det att ringa på telefonlinan upp till himlen.

I alla fall om man är (snart) tre år gammal, och vill göra sin mamma glad.