Vi har fått en konstig ko...

Tja, lite garn över, och så sprang vi förbi några kossor sist vi var ute. De var faktiskt bruna med skära mular. Söta kor tyckte jag och gick hem och gjorde denna sockersöta variant av en kalv. Någon mamma till den blir det inte. Den får bli adopterad av de tidigare virkade svartvita kreaturen. Maken tyckte jag gick lite över gränsen när kalven fick en blomma i håret(?!), men jag tyckte nog egentligen själv att gränsen var passerad för länge sedan.

Förresten kan jag stolt berätta att jag sprungit varannan dag ända sedan mina 5,25. Känner mig mycket hurtig, även om jag sist bara orkade 2. Det tar på krafterna att springa så ofta märker jag, men Maken påstår att det bara är att fortsätta på inslagen bana så ska det gå enklare igen sen. Jag tror honom inte riktigt, utan känner att om jag fick vila en vecka så skulle jag ha betydligt mer krut i benen. Nåja, vi kör på så får vi se!

Ledbruten efter löpturen igår säger maken: "Ikväll blir det styrketräning istället." Min kommentar är "ha!". Jag förstår inte, jag sprang ju igår, då kan han ju inte begära något sådant av mig idag! Jodå, det kunde han tydligen och jag plågade mig igenom ett styrkepass på 30 minuter. Han påstod att detta skulle upprepas minst två gånger i veckan. I morgon skulle vi tydligen dessutom löpträna igen enligt ett hemskt träningsschema som upprättats för att få fart på hustrun. Jag kommer nog tänka mig för nästa gång jag gnäller om att jag känner mig otränad...

Om påtvingad motion...

Ruskigt otränade jag. Gift mig in i en familj av marathonlöpare, ingen press alls... Brukar lyckas ta mig runt 2-3 kilometer på ren envishet, men jag kan inte säga att det är särskilt roligt. I år har det dock inte blivit något alls på den fronten, ledig tid har använts till vårt hus och vår trädgård och all form av självplågeri har fått stå åt sidan.

Så idag sade maken plötsligt "Om en timme ska du vara klar för löpning, jag har gjort ett träningsschema åt dig." Jaha, lydig som man är (öhm) så stod jag klar med löparskorna på och med en stor skepsis inför detta äventyr. Funderade på om jag inte hade lite ont i halsen och om jag inte hade ätit för nära inpå. Troligtvis hade jag nog druckit för lite och visst gjorde knät lite ont.

När vi sprungit tre kilometer kunde jag fortfarande prata helt normalt med maken och Dotter som gladeligen hejade på ifrån vagnen. Ökade steglängden efter det, vad gjorde det om jag inte orkade mer, tre brukar jag ju vara nöjd med. Ett stilla regn svalkade av mig och fötterna knatade lätt på till fyra kilometer och till fyra och en halv. Sen var det helstopp. Envis som jag är tänkte jag att det är bäst att springa så fort som möjligt medan jag orkar så jag kommer riktigt långt. Klappade ihop på 5,23 kilometer och jag vet inte om Maken eller jag var mest förvånade över denna oväntade ork. Jag sprang utan att stanna i 40 minuter!!!

Jag kan däremot säga att Dotter hade ett högre promenadtempo hem sista kilometern än vad jag hade. Och hon har väldigt korta ben...