Pepparkakan

När dotter var nio månader lärde hon sig säga mamma och pappa. Vaknade en dag av hon satt bredvid mig i sängen och sade Mmmmmmammaaamamamaaa... sedan gick det ganska raskt tills hon var klar över vem som var mamma och vem som var pappa och hur hon skulle använda orden. Fler ord lades till repertoaren och vid tio månader hade vi olika ord för lampa(Ampa), Tesla (Teta), Luftballong (Pff) och Aj aj. Sedan hände något. Dotter upptäckte sitt magiska finger. Alla tidigare ordlekar byttes ut mot "Ä dä". Ett mycket bra ord, fungerar på allt. Nu har vi hållit på med "Ä dä" i lite drygt två månader. Inget annat ord vill komma ur Dotters mun.

Vi har varit ganska hårda med det där med socker. Både jag och maken är av åsikten att det inte behöver börjas för tidigt med sådant och därmed har vi hållit sockerintaget i det närmaste obefintligt. Visst, det blev lite tårta på ettårsdagen, och hon får smaka lite av vår gröt med sylt på, men absolut inte mer. För några dagar sedan pekade Dotter på min kaffekopp och så på sig själv. Jag vet att hon inte vill ha, hon bara låtsasdricker och så skrattar hon. Sedan pekade hon på pepparkakan. "Om du säger mamma, så får du en pepparkaka" säger jag. Dotter tittar på mig, funderar ett tag. Tittar på mig igen. Ler ett busigt leende. "Mamma" säger hon. Detta var  fyra dagar sedan. Hon har inte sagt något annat än "Ä dä" sedan dess, men det var banne mig värt en pepparkaka att få höra det där underbara ordet igen.