"Det gör inget, mamma tvättar." En fras välanvänd här hemma. Först av mig alla de gånger som Dotter inte riktigt hann, eller när hon spillt på sig. Och sedan använd av henne själv minst lika många gånger. Min status som undergörare för smutsiga plagg har varit lätt magisk. Fram tills nu.
Plockade ut Dotters röda vantar ur tvättmaskinen. Hälften så stora som innan. Trodde att vantar skulle tåla 40 grader och läste faktiskt inte tvättrådet. Så var inte fallet.
När jag nu förklarade att hon var tvungen att tvätta den nya klänningen med luftballonger så vrålade hon "NEEEJ! Den är så fin mamma, du får inte göra den för liten!" Och när jag höll fram hennes nytvättade mössa synade hon den noga och säger så: "Den passar fortfarande. Vad bra att du inte tvättade den för varmt, mamma."
Lite sårad känner jag mig. Som om det där magiska med att mamma och pappa kan allt och vet allt nu har fått sin första ände. Jag känner att det är en lång väg kvar för att bygga upp förtroendet igen. Så länge får jag väl ha överseende med den övervakande treåringen i tvättstugan var gång jag slänger in hennes grejor i maskinen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar