Hostig natt från två håll, jag mitt i korselden. Kände mig som ett riktigt vrak där någon gång runt två när jag för mitt liv inte kunde sova för allt hostande. Sedan sätter tankarna igång att snurra. Tänker på vår trädgård, på vårt hus, på alla planer. På den nya lilla människan som snart ska komma till vår familj. Ja, midsommar är det tänkt att vi blir en till. Hur ska man tänka, hur ska man planera och räkna, vilka dagar ska man plocka, hur ska man orka? Logiken klockan två på natten är inte den största, men ändå är det omöjligt att få tankarna att sluta snurra för fullt.
På ett vis känner jag att det nu finns tre månader då jag borde få allt gjort, där varje stund borde utnyttjas till sådant jag vill göra innan den nya människan kommer. Jag borde gräva ner plattorna i trädgården, jag borde rusta andra barnrummet, ja, i morgon när jag vaknar ska jag sätta igång direkt med allt som ska göras. Kanske ska jag börja måla lite fönster också för att inte tala om att förbättra gräsmattan, flytta sandlådor och ordna rabatterna vi ska ha. Väldigt ambitiösa planer har man klockan två på natten. Ungefär som överviktiga som tänker att detta, detta var min sista skål med godis, detta detta var sista gången jag smällde i mig en pizza.
Men så enkelt är det inte, för när man vaknar nästa morgon är det ju bara lilla jag igen. Med hostigt och gnälligt barn, för lite sömn på natten och med en matthet över alla projekt som borde göras och inte orkar jag ta tag i något mer än möjligtvis en maskin med tvätt. Jag tänker mitt i allt att detta är mitt liv. Jag borde njuta även av denna stund, och inte tänka att livet börjar till helgen, eller till midsommar, eller till någon annan punkt i livet då en förändring sker. Med det sagt så har jag idag ett 50-bitars pussel att lägga med min hostiga dotter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar